En ekonomisk uppgörelse mellan Sverige och Norge efter andra världskrigets slut ledde 1949 till bildandet av två svensk-norska samarbetsfonder, nämligen Fondet for svensk-norsk samarbeid och dess motsvarighet i Sverige, Svensk-norska samarbetsfonden. Ett grundkapital om 6 miljoner norska kronor avsattes, med hälften av beloppet placerat i respektive lands fond.
Fondernas ursprungliga uppgifter var att främja samarbetet inom kultur och humanitära frågor samt att stödja vetenskaplig forskning. Ett annat centralt samarbetsfält var att informera om grannlandet. Detta skall ses mot de tidvis ansträngda relationerna under och strax efter krigsåren.
Ett angeläget mål för fonderna var att efter krigsslutet sammanföra personer som aktivt deltagit i olika projekt under kriget till fortsatt dialog. Men också att hos en bredare allmänhet skapa förståelse för varför så olika synsätt härskat under orosåren.
Fondernas nära anknytning till händelserna under andra världskriget underströks redan vid det första möte som hölls i Stockholm den 20 mars 1950 och leddes av tidigare statsrådet Axel Gjöres. Han betonade i sitt välkomstanförande "de förpliktelser som måste anses åvila fonderna såsom ett slags arvtagare till Norska Nasjonalhjelpen och Svenska Norgehjälpen". Det vill säga de två hjälporganisationer som nära samarbetat för att under krigsåren underlätta levnadsförhållandena i det av Nazityskland ockuperade Norge. Det var kvarvarande medel från dessa två hjälporganisationer efter krigets slut som utgjorde den ekonomiska uppgörelsen om att bilda fonderna.
I protokollet från första mötet underströks att fonderna inte skulle inskränka sig till att vara anslagsgivare till andra organisationer. Istället skulle möjligheten behållas "att framträda med egna initiativ".
Under 44 år arbetade de två fonderna i två separata men nära samverkande enheter. År 1993 sammanslogs de till en fond under beteckningen Stiftelsen Svensk-norska samarbetsfonden.
Av sammansättningen av fondernas första styrelser framgår mycket tydligt deras starka förankring hos personer som under krigsåren haft ansvar för det humanitära biståndet till Norge eller på annat sätt varit aktiva i kontaktarbetet mellan länderna.
Den förste ordföranden i den norska fonden var Harald Grieg, bokförläggare och motståndsman mot nazisterna, sedan 1939 även ordförande i Foreningen Norden. Hans ordförandeskap i fonden kom att omfatta perioden 1948-63. I styrelsen ingick också redaktör Martin Tranmæl, känd norsk folktalare, som hade varit i exil i Sverige och bland annat gjort sig känd för åsikten att Norden i neutralitetens namn inte borde välja isoleringens väg. En annan ledamot var Henry N. Bache, generalsekreterare i Foreningen Norden, som hade ett förflutet som synnerligen drivande organisatör av den norska finlandshjälpen liksom inom Norska Nasjonalhjelpen. Bache var också en av de viktigaste inspiratörerna till det som skulle bli den norska nationalgåvan Svenskhemmet Voksenåsen.
Den förste ordföranden i den svenska fonden var Axel Gjöres, under kriget folkhushållningsminister. I den första styrelsen satt också Enok Bjelle, Sveriges Lantbruksförbund (LRF), som hade varit vice ordförande i Svenska Norgehjälpen. Styrelsen bestod också av Nils Goude från Landsorganisationen (LO) som hade ett förflutet som verkställande ledamot i Norgehjälpen samt Bertil Kugelberg från Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), som också hade haft ledande poster inom Norgehjälpen. Han skulle några år senare komma att efterträda Gjöres som ordförande. Kugelberg var ordförande under åren 1960-72.
SVENSK-NORSKA SAMARBETSFONDEN
Besöksadress: c/o Voksenåsen, Ullveien 4, Oslo
Postadress: c/o Kulturfonden för Sverige och Finland, Riddargatan 13d, 114 51 Stockholm