Hoppa till innehåll

Om Minnesstenen på Kungl. Djurgården

Minnesstenen ”Norges tack” är ett officiellt tack från Norge till Sverige. Ett tack för att Sverige och den svenska befolkningen hjälpte Norge under andra världskriget då det var ockuperat av Nazi-Tyskland under åren 1940–1945.

En del i hjälpen var att på svensk mark utrusta och utbilda en norsk armé under åren 1943 till 1945. Armén hade täckmanteln polistrupperna och omfattade 15 000 soldater. De hade träningsläger och baser på ett 20-tal orter runt om i Sverige.

I arkivmaterial från 1981–1983 förekommer både begreppet minnesmärke och minnessten. Eftersom kung Olav använder begreppet minnessten i sitt tal vid överlämnandet 1983, så används det begreppet på denna hemsida.

Utbildningen av ”polissoldater” var en täckmantel för infanterisoldater. Foto från utställing på Mälsåkers slott

Namnet Norges tack

En stor del av informationen om själva minnesstenen är sammanställd av arkivmaterial från norska försvars-departementet och svenska tidningsartiklar. Ett ofta återkommande begrepp i såväl arkivmaterialet som tidningsartiklarna är Norges takk/Norges tack. Därav har det begreppet från och med maj 2016, i samband med flytten av minnesstenen, blivit minnesstenens namn.

Denna bild var symbolen för ”Greseforeningen” som existerade 1947-1977. Föreningen hade ett 50-tal medlemmar på båda sidor av gränsen mellan Kongsvinger och Charlottenberg. Bilden är från år 1961, en akvarell signerad Sam -61

DISPOSITION

  1. Vad är ett minnesmärke/minnessten?
  2. Om stenen
  3. Inskriptioner
  4. Syfte
  5. Initiativtagare och arbetskommittéer
  6. Stenarna i London och Edinburgh

1. Ett officiellt minnesmärke?

Minnesstenen Norges tack har aldrig varit klassificerad som ett monument eller konstverk och därmed har den inte haft ett särskilt namn/titel. Ett ofta återkommande begrepp i såväl arkivmaterial som tidningsartiklar är Norges takk/Norges tack.  Det framkommer exempelvis i en tidig skrivelse daterad den 4 februari 1982 från den norska försvarsministern Anders C Sjaastad. Han skriver

följande: ”Stenen vil få en inskription som representerer Norges takk.”  Just orden ”Norges takk” bör anses sammanfatta de övergripande intentionerna med minnesstenen.  Därav har det begreppet från och med maj 2016, i samband med flytten av stenen, blivit minnesstenens namn.

Namnet Norges tack speglar också innehållet i det tal som kung Olav höll 1983 vid överlämnandet. Det är ett brett tack som inte endast handlar om utbildningen av polissoldater, utan också om de humanitära insatser som Sverige och den svenska befolkningen gjorde för Norge. Den breda appell som kung Olav anlägger i sitt tal är därmed även utgångspunkten för informationen om minnesstenens bakgrund och syfte.

Följande är en sammanfattning av Wikipedias definition av begreppet minnesmärke:

Ett minnesmärke kan vara ett monument i form av en offentlig skulptur, annat konstverk eller byggnad, Vanliga typer av minnes-märken kan också vara resta stenar med inskriptioner. Syftet med ett minnesmärke är att uppmärksamma en eller flera personer eller en historisk händelse. Det ligger därmed i sakens natur att minnesmärken kommer till i efterhand, ofta långt i efterhand.

Att resa ett minnesmärke är en aktion av initiativtagarna för att påverka samtidens och framtidens syn på, och medvetenhet om det som minnesmärket ska minna om. Detta fortsätter så länge minnesmärket finns kvar, i och med att senare generationer uppmärksammar minnesmärket, flyttar på det, renoverar det etc.

Denna sammanfattning passar väl in på den norska minnesstenen Norges tack. Stenen är en markering av en händelse som skedde 40 år innan den restes. Ett av syftena med flytten av minnesstenen är också att skapa en förnyad upp-märksamhet, en påminnelse, om historiska händelser mellan Sverige och Norge under andra världskriget.

Minnessten vid Färna Herrgård, vid Skinnskatteberg mellan Köping och Fagersta. Här utbildades Finnmarksbataljonen.
Minnessten vid Johannesbergs slott, vid Gottröra mellan Uppsala och Norrtälje. Här utbildades rikspolitiet och generalstabsofficerare.

I norska försvarsdepartementets arkivmaterial från åren 1981 – 1983 före-kommer både begreppet minnesmärke och minnessten i olika anteckningar och korrespondenser. Eftersom kung Olav använder begreppet minnessten i sitt tal vid överlämnandet 1983, så används det begreppet även på denna hemsida.

Vid de dryga 20 platser där det i Sverige förekom utbildning av norska polissoldater och flyktningmottagning av norska medborgare under andra världskriget finns det minnesstenar/minnesmärken vid ett 15-tal platser. Johannesbergs slott och Färna Herrgård är två exempel.

2. Om stenen

Stenen väger 15 ton, är 3 meter bred, 1,5 meter hög och är från Vassfaret i Flå kommun, 12 mil nordväst om Oslo. Vassfaret var en viktig bas för den norska motståndsrörelsen under kriget. Den kommer från området omkring Bukollen, ett fjäll i Flå kommun. Fjället ligger i södra delen av naturområdet Vassfaret. Flå kommun ligger ca 12 mil nordväst om Oslo.

Stenen transporterades hösten 1982 till Ingenjörsvapnets skola och övnings-avdelning på Hvalsmoen, ett numera nerlagt militärläger i Ringerikes kommun, strax norr om Hönefoss. Under vintern slutfördes där arbetet med inskrip-tionerna. Stenen blev sedan transporterad till Stockholm 6-8 juni och upprest den 9 juni 1983. Arbetet med att resa stenen skedde med assistans från Svea Ingenjörsregemente.

Alla kostnaderna kring minnesstenen finansierades av norska försvarsdeparte-mentet. Det söktes om bidrag från Norsk kulturråd, men ansökan avslogs med motiveringen att minnesmärket inte var att betrakta som ett konstverk.

Från Vassfaret hämtades redan 1978 två liknande naturstenar som blev norska minnesstenar i London respektive Edinburgh. Det var säkert dessa stenar som inspirerade försvarsattachén, kommendörkapten Kåre Berg, till ett initiativ i Stockholm som resulterade i kung Olavs överlämnande fem år senare.

Vassfaret – och Älgberget – en viktig del i norsk krigshistoria

Vassfaret förknippas med Norges ockupations- och krigshistoria på flera sätt. Den centrala men svårtillgängliga bygden, där tyska trupper sällan opererade under ockupationen, var idealisk för ”slipp” från brittiska flygplan nattetid. Vid ett 40-tal tillfällen släpptes med fallskärmar militär utrustning och förnödenheter till väntande Milorg-förband på marken. Ingen annan enskild plats tog emot så många ”slipp”.

Det sista krigsåret beordrade norska överkommandot i London att Milorg skulle etablera fyra kommandobaser i fjällen norr om Oslo. Soldater skulle där hållas i beredskap för en eventuell katastrofal upplösning av ockupationen. En av dessa baser, ”Base Elg”, låg vid just Vassfaret. Då freden kom i maj 1945 fanns där vapen och förråd för c:a 2 000 man. 

 ”Gutta på skauen” – ”grabbarna från skogen” i fri översättning – var ett begrepp under kriget för unga militanta norrmän. De uppehöll sig i skogarna för att öva i vapenbruk och undkomma inkallelser till arbetstjänst för ockupationsmakten.

Men de ”gutta” som tränade vid ”Base Elg” var av särskilt slag. Det var specialförband som organiserades för att värna om infrastruktur om de tyska trupperna i södra Norge skulle påbörja den brutala brända jordens taktik man hänsynslöst genomfört i fylket Finnmark.

En intressant koppling är att liknande utbildning av norska ”anti-sabotörer” samtidigt krigsvåren 1945 genomfördes vid Älgberget i Leksands kommun c:a 45 mil rakt österut från Vassfaret. Älgberget i de djupa skogarna i Dalarna var ett träningsläger för ”polistrupper” som dock evakuerades därifrån för att ge plats åt Milorg-män som kom direkt från Norge under sina täcknamn och vid sidan av normala gräns- och tullkontroller. Milorgchefen Jens Chr. Hauge kallade Älgberget för ”hjemmestyrkeskolen”. Inte så långt från Älgberget ligger Skeberg som var träningsläger för norska kommandosoldater.

3. Inskriptioner

Det finns inskriptioner på stenens fram- och baksida. På framsidan står inhugget att Norge tackar för utbildningen av

”polissoldaterna”. På baksidan står det att stenen är från Vassfaret och att den blev rest 1983.

Den ursprungliga inskriptionen var tänkt att vara följande: ”Norske polititropper ble organisert og trenet i Sverige 1943 – 45 under den tyske okkupasjonen av Norge. Takknemlige nordmenn reiste denne sten våren 1983”.

Under arbetsprocessen ändrades den till: ”Under den annen verdenskrig ble det i tiden 1943-45 organisert og trenet 14 700 norske politisoldater i Sverige. Takknemlige nordmenn reiste dette minnesmerket juni 1983″.

För baksidan var förslaget följande: ”Denne stenen er hentet fra området ved Vassfaret i Sør Norge hvor norske motstandsfolk trente under krigen. Det er idag en naturpark”

Ytan på stenen medförde att texten fick reduceras och den slutgiltiga texten på framsidan blev följande: ”Norge takker for utdannelsen av 14 700 politisoldater i Sverige under den annen verdenskrig”. På baksidan blev den slutgiltiga texten följande: ”Stenen er hentet fra Vassfaret hvor norske motstandsstyrker hade base under krigen. Reist i juni 1983″.

4. Stenens syfte

Minnesstenen är en symbol för samarbete och goda relationer mellan två grannländer i såväl svåra som goda tider. Stenen är inte att betrakta som ett krigsminnesmärke och det finns ingen tradition med kransnedläggning vid den.

Minnesstenen är i första hand ett tack till Sverige för utbildning och utrustning av norska polistrupper på svensk mark under kriget. Det är inte ett minnes-märke över att hedra de polissoldater som dog under kriget eller andra som satte sitt liv på spel för Norges frigörelse. Därmed har det inte funnits någon tradition med kransnedläggning vid minnesstenen. I detta sammanhang kan nämnas att det på Västra Gravlunden i Oslo finns ett minnesmärke över de ca 100 svenskar som stupade för Norge under andra världskriget.

Vid överlämnandet av minnesstenen 1983 framförde kung Olav V att det var hans förhoppning att den ”vil stå som et varig symbol på godt naboforhold I trengselstider og som inspirasjon for kommende slekter”. I sitt tacktal replikerar kung Carl XVI Gustaf med följande: ”vi kommer att vårda detta minnesmärke som ett tecken på vänskap och samarbete mellan de norska och svenska folken i såväl ofärdstider som i goda tider”.

Som statscheferna framhåller ska minnesstenen utgöra en symbol för samarbete och goda relationer mellan två grannländer i såväl svåra som goda tider. Det får anses vara minnesstenens övergripande syfte.

Minnesstenen är inte det enda tack som Norge har visat för hjälpen under kriget. Redan 1955 överlämnade den norska regeringen nationalgåvan Voksenåsen till Sverige. Voksenåsen är ett konferenshotell och ett svensk-norskt kulturcentrum ovanför Holmenkollen i Oslo. Det är den enda national-gåva som Sverige har fått i motsvarande omfattning.

5. Initiativtagare och arbetskomittéer

Att minnesstenen tillkom var framför allt kommendör Kåre Bergs förtjänst. Han var försvarsattaché på norska ambassaden i Stockholm under åren 1981–1983.

Initiativtagare till minnesstenen var kommendör Kåre Berg som var försvarsattaché på norska ambassaden i Stockholm under åren 1981 — 1983. Hans engagemang var avgörande för att stenen restes i Stockholm. Han tog de första kontakterna med den norske försvarschefen, general Sverre Hamre, redan i december 1981. Hamre hade varit vice rektor för norska befälsskolan på träningslägret 1945 vid  Mälsåkers slott. Mälsåker ligger vid Mälaren utanför Mariefred.

Förutom sitt engagemang for att hedra de polissoldater som utbildades i Sverige under åren 1943 — 45, arbetade Kåre Berg också för att svenska medborgare som hade deltagit på norsk sida — till lands eller på  norska skepp — under kriget fick tilldelat den norska Krigsmedaljen eller Deltakermedaljen.

Efter sin tid i Stockholm hade Kåre Berg olika uppgifter inom norska försvars-makten. År 1989 blev han direktör för Frammuseet på Bygdøy utanför Oslo. Det är ett museum som skildrar de historiska norska polarfärderna och de tre polarfararna Fridtjof Nansen, Otto Sverdrup och Roald Amundsen. Kåre Berg var museets chef i 17 år. Han var också ordförande i Oslo Militaere Samfund där det i ordföranderummet finns ett porträtt av honom. Kåre Berg dog 2014.

Norska försvarsattachén Kåre Berg den 1 juni 1983, två veckor innan stenen kom på sin ursprungliga placering vid Nordiska museet. Han var initiativtagaren till minnesstenen. Foto Thomas Oneborg/SvD/TT/scanpix

Arbetet med minnesstenen planerades av två kommittéer, en i Norge och en i Sverige. Kommittéerna hade kopplingar till Försvarsmakten och försvarsdepartementet i respektive land. Det förekom inget formellt regeringsbeslut om vare sig överlämnandet eller mottagandet av stenen. Utrikesdepartementet i Norge och Sverige var inte i någon större grad involverade arbetet.

I den norska kommittén ingick försvarsrådet Caspar Stephansen, överste Harald Rognhaug och kommendörkapten Kåre Berg. Den svenska kommittén bestod av överstelöjtnant Carl Leijonmarck, överstelöjtnant Ari Ohlsson och förvaltningsdirektör Åke Linde. Den sistnämnda var chef for Kungl. Djurgårds-förvaltningen, det vill säga bland annat Galärparken där minnesstenen hamnade.

Försvarsrådet Caspar Stephansen var själv utbildad polissoldat i Sverige under kriget och överstelöjtnant Carl Leijonmarck hade varit instruktör för de norska polistrupperna.

Andra centrala personer var norska ambassadören Gunnar Rogstad och norska försvarsministern Anders C Sjaastad, men sannolikt var även den norska utrikesministern Svenn Stray involverad eftersom han var utbildad polissoldat i Sverige under kriget.

I Sverige var tidigare statsminister Tage Erlander involverad i arbetet. Han var statssekreterare hos statsrådet Möller under kriget och Erlander var en central person för etableringen av polissoldatutbildningen. Möller var en stor Norgevän och i hans statsrådsportfölj ingick bland annat polisväsendet.

Det finns inga noteringar om att minnesstenen behandlades som ett formellt ärende i någon av ländernas regeringar. I Sverige tog ÖB Lennart Ljung tog upp saken med dåvarande försvarsminister Torsten Gustavsson som i sin tur tog upp det med statsminister Torbjörn Fälldin. Detta skedde någon gång innan juni 1982. Det blev regeringsskifte i Sverige oktober 1982 då Fälldin och Gustavsson avgick. I skriftsamlingen Överbefälhavare Lennart Lungs tjänstedagböcker 1978-1983 omnäns minnesstenen med några korta noteringar.

I Norge skedde sannolikt samma informella förankring hos statsminister Kåre Willoch, som för övrigt var bosatt i Uppsala under kriget. I Norge var det också regeringsbyte. Det skedde en vecka innan överlämnandet av minnesstenen den 14 juni 1983. Den 8 juni bildades en koalitionsregering med Kåre Willoch som fortsatt statsminister.

6. Stenarna i London och Edinburgh

Norge hade redan 1978 överlämnat två motsvarande minnesstenar till Storbritannien. En är i London och en i Edinburgh. Det är samma typ av natursten och de var förebilder för minnesstenen i Stockholm.

Norge hade redan 1978 överlämnat två motsvarande minnesstenar till Storbritannien. En är placerad i Hyde park i London och en i West Princes Street Gardens i Edinburgh. Inskriptionerna skiljer sig mellan dels dessa två stenar, dels den minnessten som överlämnades till Sverige. I övrigt är det samma typ av natursten och stenarna i London och Edinburgh är också från området kring Vassfaret, där stenen i Stockholm kommer från. Stenarna i London och Edinburgh stod som förebilder för minnesstenen i Stockholm och det fanns aldrig några planer på att det istället skulle vara en skulptur eller konstverk.

Minnesstenen i Hyde Park har namnet Norwegian War Memorial och finns längs med Serpentine Road, rakt emot the West Boat House. På hemsidan för Hyde Park står följande om minnesstenen: ”The Norwegian Navy and Merchant Fleet presented this large granite boulder in 1978 as thanks for British support during World War 2. The memorial consists of a boulder of precambrian granite, mounted on three smaller stones”. På framsidan står: ”You gave us a safe haven in our common struggle for freedom and peace”. På baksidan kan man läsa: ”Worked and shaped by forces of nature for thousands of years”.

Minnesstenen i Edinburgh, som kallas Norwegian Memorial stone, står i West Princes Street Gardens. På deras hemsida står följande om minnesstenen: ”This massive gneiss boulder was presented on the 18th September 1978, by the Norwegian Army and accepted by General Sir Roland Gibbs, who asked Lord Provost Borthwick to receive the stone into the care of the city. It bears the inscription: ”During the war years 1940-45 the Norwegian brigade and other army units were raised and trained in Scotland where we found hospitality, friendship and hope during dark years of exile. In grateful memory of our friends and allies on these isles. This stone was erected in the year 1978.” On the back, it reads: ”This boulder was brought here from Norway where it was worn and shaped for thousands of years by force of naturefrost, running water, rock, sand and ice until it obtained its present shape.”

Gemensamt för minnesstenarna i London och Edinburgh är att de är i stående format, vilande på tre stenar som i sin tur står på stenplattor. De står i respektive park för sig själva på en ganska stor fri yta. Det finns ingen särskild informationsskylt i anslutning till stenarna.

Den svenska kommittén fick en förfrågan om minnesstenen i Stockholm skulle vara en liggande eller en stående sten. Åke Linde, som ingick i kommittén och var chef för Kungl. Djurgårdsförvaltningen, fick bestämma i den saken och han valde en liggande. Motiveringen var att han inte ville att den svenska stenen skulle bli ett plagiat på stenarna i London och Edinburgh.

Eftersom minnesstenen i Stockholm slutligen placerades på en bergskulle i Galärparken var det inte aktuellt med några särskilda stenplattor under stenen såsom i London och Edinburgh. I Stockholm blev placeringen mer att betrakta som en naturlig placering på några oregelbundet underliggande mindre stenar. Detta mer i syfte att minnesstenen skulle komma upp en bit från berghällen. Minnesstenen i Stockholm fick därmed — sannolikt medvetet — en mindre karaktär av monumental minnessten såsom i London och Edinburgh.