Hoppa till innehåll

Norges tack

Boken Norges tack utgavs 2016 på iniativ av Svensk-norska Samarbetsfonden och skrevs av fondens dåvarande direktör Mats Wallenius tillsammans med författare och journalist Anders Johansson.

DISPOSITION

  1. Norges tack
  2. Sverige och Norge under andra världskriget
  3. Kungarnas tal
  4. Polistrupperna – den norska armén i Sverige
  5. Mottagandet av norska flyktingar
  6. Svenska Norgehjälpen – En folkrörelse för ett broderfolk i nöd
  7. Publicisterna Nerman och Segerstedt
  8. Mer information 

1. Norges tack

Avsnittet Norges tack utgår ifrån det tal som kung Olav V höll när han den 14 juni 1983 överlämnade minnesstenen till kung Carl XVI Gustaf. Det är ett tal som inte bara handlar om polissoldaterna, utan även om mottagning av norska flyktningar, humanitära insatser, Folke Bernadotte och de vita bussarna samt opinionsbildningen i viss media, särskilt av Torgny Segerstad och Ture Nerman under andra världskriget.

Talet utgör ramarna för detta avsnitt. Det kan konstateras att det finns mycket mer att belysa vad gäller relationen mellan Sverige och Norge under andra världskriget, men det får ske i andra informationskanaler. För att komplettera bilden av den humanitära insats som kung Olav framhåller görs även i detta avsnitt en kort redogörelse kring Svenska Norgehjälpen.

Meningsutbytet mellan de svenska och norska historikerna om ländernas samröre med varandra under krigsåren är en pågående process. En viss nyansering kan möjligen skönjas från att Sverige svek Norge under inledningen av kriget till den hjälp som Sverige gav i slutet av krigsåren. Nya forskarrön kommer sannolikt att klarare belysa vad som egentligen skedde under denna prövotid.

Den svenske historikern professor Stig Ekman framförde 1985,40 år efter kriget, följande i samband med ett nytt bilateralt forskningsprojekt som avslutades 1991: ”Föreställningar om vad som var rätt eller fel, modigt eller opportunt, moraliskt eller vanhedrande i norska och svenska göranden och låtanden under krigsperioden präglade på olika sätt opinioner och grupperingar i Norge och i Sverige under kriget och under efterkrigsperiodens första år. Hur dessa föreställningar, bedömningar, värderingar och myter uppstod, utvecklades, förändrades och avklingade under och efter kriget och dess konsekvenser för de norsk-svenska förbindelserna i bred bemärkelse är i högsta grad en outforskad historia.”

Stig Ekmans framhållande om att relationerna mellan länderna under kriget är en “outforskad historia” gäller fortsatt idag. Det har under de senaste årtionden kommit en ny generation av historiker, nya uppsatser och avhandlingar har presenterats och det har kommit mer litteratur för en bred publik, som sammantaget utgör en bas för ett nytt forskningsprojekt.

2. Sverige och Norge under andra världskriget

Sverige och Norge råkade på grund av yttre omständigheter i olika lägen under andra världskriget. Nazi-Tyskland ockuperade Norge, men lät Sverige vara i fred. Hitler kunde 1940 sätta makt bakom krav på järnmalm från Lapplands gruvor utan att behöva erövra Sverige. En sådan ockupation motsatte sig också hans dåvarande paktpartner Stalin.

Det var knappast neutraliteten som räddade Sverige. Norge höll fast vid denna lika hårt som Sverige, men det hjälpte föga. Nazi-Tyskland erövrade landet för att säkra järnmalm från Sverige via Narvik och för att skaffa flottbaser i norska fjordar inför en invasion av Storbritannien. Hitler och Churchill var båda fixerade vid Norge.

Såväl landsflyktiga norska statsråd som norrmän i gemen kände sig svikna av svenska regeringen. Bitterhet gällde särskilt transittrafiken av tyska trupper med svenska tåg till och från Norge, samtidigt som norska rekryter stötte på hinder vid försök till ”transit” till allierade styrkor i Storbritannien.

Regeringen i Stockholm var under hotfull press från en oberäknelig Hitler och hade ibland inga realistiska alternativ till eftergifter. Det förstod norska exilregeringen, som inte ville att Sverige skulle dras in i kriget på de allierades sida och därmed riskera att bli slagfält. Svenskt territorium blev efterhand tillgängligt för Hjemmefronten för transit av norska agenter, kurirer och kommandosoldater, och Stockholm blev viktigt för ett hemligt samband mellan Oslo och London.

Detta ursäktar dock inte den svenska regeringen, och särskilt utrikesminister Günther, som bland annat ifrågasatte den norska exilregeringens legitimitet. Brist på direkta kontakter bidrog till onödiga kontroverser och missförstånd.

Umgänget blev bättre efterhand, svensk opinion blev alltmer pronorsk genom exempelvis Svenska Norgehjälpen – när krigets vindar vände i allierad riktning. Utrikesminister Trygve Lie vållade en sista kris strax före freden 1945  genom krav på svensk mobilisering för att säkra en tysk kapitulation i Norge. Sverige invände att en sådan styrkedemonstration inte behövdes, och fick medhåll av hjemmefronten. Lie medgav kortfattat efter kriget att han felbedömt läget. 

Norges landsflyktige regeringschef under Nazi-Tysklands ockupation, socialdemokraten Johan Nygaardsvold, personifierar den bitterhet och vrede som många norrmän uttryckte inför det man upplevde som svekfull politik av den svenska regeringen. Först efter andra världskrigets slut medgav Nygaardsvold att Sveriges ”nøytralitet var en lykke for Norge och det norske folk.”

Mer läsning

Artikel Olika vägval – Norge och Sverige under och efter andra världskriget av Anders Johansson. Ladda ner pdf-fil här.

Artikel Förbindelser under kriget av Stig Ekman. Ladda ner pdf-fil här.

Artikel Nygaardsvolds kritik mot Sverige av Anders Johansson. Ladda ner pdf-fil här.

Artikel Den glömda minnesstenen, Svenska Dagbaldet/Under strecket den 28 maj 2016 av Björn Lindahl. Ladda ner pdf-fil här.

Artikel Sverigehatet glödde i naziockuperade Norge, Svenska Dagbaldet/Under strecket den 14 december 2017, av Klas Åmark. Ladda ner pdf-fil här.

3. Kungarnas tal 1983

Kung Olavs tal vid överlämnandet av minnesstenen

den 14 juni 1983.

”Den annen verdenskrig og Hitler-Tysklands okkupasjon av Norge var en dramatisk begivenhet i det norske folks historie. Okkupasjonen var en mørk og hard tid for hele nasjonen, men mot okkupantenes vold og terror vokste det frem en motstandsbevegelse, både de militære hjemmestyrker og den sivile hjemmefront. I denne kamp var alle med, både menn, kvinner og endog skolebarna Det skapte et samhold og et fellesskap i vårt folk, som har vært av stor verdi også i efterkrigstiden.

Det nøytrale Sverige kunne i disse år hjelpe oss på sin måte. Vi har ikke glemt den humanitære hjelp som ble ydet til de mange som trengte det i det okkuperte Norge. Sverige ble også et fristed for de mange tusen som måtte flykte over grensen for å unnslippe okkupasjonsmaktens fengsler og konsentrasjonsleire. Og da Hitler-Tyskland sto foran sitt endelige sammenbrudd, reddet Folke Bernadottes hvite busser mange av de norske fanger ut av nazistiske konsentrasjonsleire. Det var en hjelp vi aldri vil glemme.

Mange av de kvinner og menn som flyktet over grensen til Sverige, hadde et sterkt Ønske. Det var å komme videre til et alliert land for å kunne fortsette kampen for Norges frihet.

Men bare et lite antall fikk dette ønsket oppfylt. De aller fleste måtte bli i Sverige. Ialt var det nærmere 50.000 nordmenn som ble tatt imot som flyktninger her i landet. Det var ingen liten belastning på det svenske samfunn, selv om mange nordmenn kunne settes inn i skogsarbeide og annen virksomhet.

Mange vennskapsbånd ble i disse år knyttet mellom norske flyktninger og svensker, og ikke få fant sin ektefelle her i Sverige. Noen valgte å bli igjen her i landet etter at krigen var slutt. De har bidratt til å knytte våre folk nærmere sammen.

Vi minnes med takknemlighet de svensker som i tale, skrift og handling gikk inn for Norges sak. Det var håndslag over Kjølen i en tid da vi mer enn noensinne behøvde venner. På hemmelige veier kom svenske aviser over grensen, og navn som Torgny Segerstedt og Ture Nerman ble en inspirasjon i vår egen frihetskamp.

Jeg vil også nevne folket i de svenske grenseområdene mot Norge. Med stor hjelpsomhet og gjestfrihet tok de imot de mange tusen flyktningene.

For den norske Regjeringen i London ble det efter hvert maktpåliggende å forberede overgangen fra krig til fred og i denne forbindelse å kunne utnytte de ressurser som de mange tusen verne­pliktige flyktninger i Sverige representerte. Efter forhandlinger med Sveriges Regjering ble det i juli 1943 gitt samtykke til opp­rettelse av Rikspolitiet. Fra en beskjeden begynnelse med en politistyrke på 55 mann, ble styrken skritt for skritt utvidet til 1500 mann og en reservepolitistyrke på 8000 mann. På nyåret 1945 ble en forsterket bataljon satt inn i Finnmark, og hovedstyrken rykket inn i Norge da kapitulasjonen fant sted i mai-dagene.

Jeg er klar over at etableringen av norske polititropper i det nøytrale Sverige stillet Sveriges Regjering overfor betydelige problemer. Gjennom reisingen av denne minnesten ønsker det norske folk å vise sin takknemlighet. Idet jeg foretar avdukingen, anmoder jeg Deres Majestet om på det svenske folks vegne å motta stenen, og jeg har det håp at den vil stå som et varig symbol på godt naboforhold i trengselstider og som inspirasjon for kommende slekter.”

Kung Olav V överlämnar minnesstenen 14 juni 1983 till kung Carl XVI Gustaf.
Foto Erik Berglund/Aftenposten/NTBscanpix

Tacktalet av kung Carl XVI Gustaf

”Under andra världskriget tvingades de nordiska länderna till okonventionella samarbetsformer. Sverige hade den gynnade ställningen att kunna ge stöd och hjälp at sina nordiska grannar.

Banden mellan Nordens folk förstärktes under dessa mörka och hårda år. Detta bidrog till fördjupat samförstånd i Norden. Vi har funnit unika former för samarbete, vilka många andra regioner i världen avundas oss.

Jag tackar på det svenska folkets vägnar för de vänliga orden om de svenska bidragen till Norges stöd under de svåra åren och för denna minnessten, vi kommer att vårda detta minnesmärke som ett tecken på vänskap och sam-arbete mellan de norska och svenska folken i såväl ofärdstider som i goda tider.”

4. Polistrupperna – den norska armén i Sverige

”Det var en utomordentligt märklig sak.” Så skrev statsminister Tage Erlander i sina memoarer från andra världskriget om hur Norge på svenskt territorium tilläts utbilda och utrusta en militär styrka på c:a 15 000 man. Rustningen av dessa polistrupper genomfördes i forcerat tempo de två sista krigsåren från sommaren 1943.

Två färgstarka personligheter, norske läkaren och motståndspionjären Carl Semb, och svenske kriminologen Harry Söderman, tog oberoende av varandra två viktiga initiativ. Strax efter flykt till Sverige organiserade Semb s.k. hälsoläger där i praktiken värnpliktiga norska flyktingar mönstrades. Söderman, mest känd som ”Revolver-Harry”, startade i samverkan med norska exil-regeringen i London utbildning av 20 kriminal- och 50 ordningspoliser på Johannesbergs slott, ca 6.5 mil norr om Stockholm.

Två år senare, då Tyskland kapitulerade, ryckte tre divisioner från Sverige in till Oslo, Trondheim och Narvik. Polistrupperna hade efterhand expanderat mycket kraftigt, eller som Erlander kommenterade: ”Med stor skicklighet och målmedvetenhet, man kan lugnt säga hänsynslöshet, byggde den norska ledningen under den blivande norske överbefälhavaren general Berg upp en norsk militärtrupp i det neutrala Sverige.” En annan norsk nyckelperson var överste Olaf Helset.

Varken Semb eller Söderman var yrkesmilitärer och deras engagemang för polistrupperna minskade efterhand, samtidigt som svenska försvarsstaben under ledning av C.A. Ehrensvärd och Nils Svedlund ställde upp för sina norska kollegor. Två stora övningar genomfördes, i Dalarna i december 1944 och i Hälsingland i april 1945, som generalrepetition inför hemmarschen.

Medan kriget ännu pågick fördes polistrupper till norska Finnmark för att hävda att regionen var under styre från exilregeringen. Sovjetiska Röda Armén hade dessförinnan tvingat tyska trupper till reträtt.

Norsk militär upprättade efterhand ett 20-tal förläggningar och baser i Sverige. Förutom polistrupper tränades vid extra hemliga läger även kommandosoldater, sabotörer och kurirer. Norska rekryter flögs också i amerikanska militärplan till England 1944. Då freden kom hade totalt över 20 000 norrmän haft olika roller med militär bakgrund på svensk mark.

I efterhand kan konstateras att begreppet polistrupperna har förminskat deras betydelse och givet en felaktig uppfattning om deras förmåga. De så kallade ”polissoldaterna” var i själva verket en välutrustad och välutbildad norsk i armé i Sverige. Det var sammantaget den största utanför Norges gränser under kriget

Som en del inom ”polistrupperna” fanns ” 1 300 norrmän för tjänst inom norska marinen, kustartilleriet och handelsflottan Nortraship. De utbildades och utrustades med svensk militär hjälp under täckmantel av ”hamnpoliser”. Detta skedde på Mauritzbergs slott, ca 40 km utanför Norrköping. Läs mer om detta i avsnittet Mauritzbergs slott.

Jeg er klar over at etableringen av norske polititropper i det nøytrale Sverige stillet Sveriges Regjering overfor betydelige problemer. Gjennom reisingen av denne minnesten ønsker det norske folk å vise sin takknemlighet Jeg er klar over at etableringen av norske polititropper.
(ur kung Olavs tal 1983).

5. Mottagandet av norska flyktingar

60 000 norska medborgare flydde till Sverige under andra världskriget för att undkomma Nazi-Tysklands ockupation. De var den största flyktingskaran efter krigsbarnen från Finland. Norges exilregering i London utvecklade ett eget samfund med till stor del självständiga civila och militära verksamheter.

En första våg av 10 000 – 15 000 norrmän kom över gränsen under de två månader försvarskampen pågick efter det tyska överfallet 9 april 1940. De flesta återvände hem sedan striderna upphört. Bland de flyende fanns c:a 5 000 soldater som hoppats få fortsätta försvaret från svensk mark, men de blev i stället internerade tillfälligt.

Under de första krigsåren förekom missämja och protester eftersom flyktingar bemöttes godtyckligt av svenska gränsmyndigheter och som i 100-tals fall avvisades vid gränsen. Efterhand förbättrades samverkan, Sverige införde nödfallsviseringar och började behandla varje flykting som politisk flykting. En anledning var att Hitlers personlige ”reichskommissar”, Josef Terboven, hotat med dödsstraff för norrmän som flydde landet för att stödja Nazi-Tysklands fiender.

En första flyktingcentral organiserades 1941 i småländska Öreryd, men flyttades sommaren 1942 till det mer centralt belägna Kjesäter i Sörmland, vid västra stambanan Stockholm-Göteborg. Dit dirigerades alla som kom över norska gränsen. Där fick de nödvändig hjälp, sjukvård, pass etc och slussades ut på svenska arbetsmarknaden. Norsk arbetskraft ersatte inkallade svenska män och svarade krigsvintrarna 1942-43 för c:a 20 procent av landets vedförsörjning. Då polistrupperna började rustas skickades unga norrmän till deras träningsläger. Kjesäter styrdes i praktiken av norska myndigheter som bl.a. granskade om flyktingarna var ”patrioter”. 42 800 flyktingar passerade Kjesäter fram till befrielsen sommaren 1945.

Sympatier för Norge ökade hos svensk opinion i takt med att ockupationsstyret blev alltmer brutalt och aktioner genomfördes mot judar, studenter och välkända personer. Prominenta flyktingar medverkade i manifestationer mot Nazi-Tyskland och för t.ex. Svenska Norgehjälpen. Broderfolkets närvaro uppskattades också inom idrott och kultur. Tidningen Norges-Nytt ökade upplagan till c:a 40 000.

Mer läsning om de norska flyktingar i Sverige under kriget finns i dokumentet Ett alternativt norskt flyktingsamhälle i Sverige. Klicka här (pdf-format).

Norska flyktingar fick hjälp av ”grenseloser” för att komma tryggt över till Sverige. Foto: Riksarkivet.
Norsk familj på flykt genom skogarna över gränsen till Sverige. Foto: Riksarkivet.

Jeg vil også nevne folket i de svenske grenseområdene mot Norge.Med stor hjelpsomhet og gjestfrihet tok de imot de mange tusen flyktningene.
(ur kung Olav V:s tal 1983)

6. Svenska Norgehjälpen – En folkrörelse för ett folk i nöd

Norge är ett välbärgat land tack vare stora rikedomar av främst olja och gas. Det var annorlunda för 70 – 75 år sedan. Då var Norge ockuperat och exploaterat. Få länder blev under andra världskriget så plundrade av Nazi-Tyskland, räknat per invånare. Vardagsvaror blev lyxvaror och hungersnöd hotade.

I Sverige väcktes folkopinionen då ockupationsmakten blev alltmer brutal. Strax efter terrorbombningar 1940, då tyska krigsmakten befäste ockupationen, sändes de första monteringsfärdiga svenskehusen. Redan 1941 genomfördes hjälpinsatser lokalt i Göteborg.

Norska män och kvinnor i övre medelåldern minns med glädje och vemod utspisning av svenskesuppe vid soppkök och utdelning av svenskepakker inför jul- och sommarlov. En viktig central för hjälpen var svenska Margaretaskolan i Oslo. Svenskepakker innehöll ”lyx” som var bristvaror i det ockuperade Norge, exempelvis tandborstar, tvål, kam, kexchoklad, kola, burkmat och knäckebröd.

Hösten 1942 samordnades biståndet genom Svenska Norgehjälpen – en opolitisk och bred folkrörelse med Landsorganisationen (LO), arbetsgivareförbundet (SAF) och Kooperativa Förbundet (KF) som draglok. Ett 30-tal ideella och politiska förbund startade c:a 800 lokalkommittéer som samlade in pengar, begagnade kläder och skor, husgeråd, sättpotatis m.m. Bl.a. skänktes 65 000 ton livsmedel. En av de största givarna var näringslivets fond Norvegia.

Trettondagen 1943 arbetade c:a 40 000 svenskar extra vid 150-talet företag. Enbart denna insats, en bland många, gav 600 000 kronor. Svenska staten och Norges exilregering i London bidrog med betydande belopp. Totalt uppgick kontantbidragen till 72 miljoner kronor – eller 1,4 miljarder i 2016-års penningvärde.

Svenska Norgehjälpen kulminerade vid krigsslutet 1945 med en stor insamling via Sveriges Radio. Formellt avslutades Svenska Norgehjälpen den 31 maj 1946, det vill säga nästan på dagen 70 år efter att minnesstenen Norges tack återinvigdes vid sin nya plats nedanför norska ambassaden i Stockholm.

Mer läsning om Svenska Norgehjälpen finns i dokumentet ”Svenskesuppe” og andre krigsminner av Knut Claudi Fjerdingstad. Klicka här (pdf).

Affischen är gjord av konstnären och reklamtecknaren Anders Beckman. Han grundade Beckmans reklam- och designskola i Stockholm 1939. Beckmans engagemang mot Nazi-Tysklands ockupation av Norge var särskilt starkt eftersom modern, Magdalena Faye-Hansen, var från Norge. Han hade även likasinnade vänner i Sverige, t.ex. den norske motståndsmannen och kulturpersonen Thorolf Elster.
Vi har ikke glemt den humanitære hjelp som ble ydet til de mange som trengte det i det okkuperte Norge.
(ur kung Olavs tal 1983)

7. Torgny Segerstedt och Ture Nerman

Torgny Segerstedt var en svensk publicist och är mest känd för sitt tydliga ställningstagande mot nazismen som huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (GHT). Han har ansetts vara en av de mest betydande antinazistiska publicisterna under andra världskriget; vissa av hans artiklar lästes upp i engelsk radio samma dag som de publicerats och i Norge betraktades han som en folkhjälte.

Segerstedt avled efter en tids sjukdom, på väg hem från arbetet bara en dryg månad innan andra världskriget i Europa avslutades. Redan den 4 april 1945 – samma dag som Torgny Segerstedts jordfästning ägde rum – föreslogs i Göteborgs gatunamnsberedning att en gata, dåvarande Älvsborgsvägen, skulle ges namnet Torgny Segerstedtsgatan. Samma år och mycket snart efter Norges befrielse gavs namnen ”Torgny Segerstedts gate” i Halden och Torgny Segerstedts vei” i Oslo. Andra norska städer som Bergen, Bodø, Hamar,

Moss, Namsos och Stavanger har också hedrat Torgny Segerstedts minne med gatunamn.

På Voksenåsen i Oslo, Norges nationalgåva till Sverige som tack för hjälpen under andra världskriget, finns en byst av Torgny Segerstedt. På skylten till bysten står det följande: ”Takk til sjefsredaktör Torgny Segerstedt for hans utrettelige kamp for ytringsfrihet og Norges sak under okkupasjonsårene 1940 – 45”. Den är skänkt av Norsk redaktörsförening och bysten är gjord av den norska skulptören Solveyg Schafferrer som även har gjort en känd byst av Folke Bernadotte.

Ture Nerman var socialistisk journalist och satt i riksdagen 1930–1937 och 1946–1953. Sitt kraftiga motstånd mot nazismen demonstrerade han där vid ett flertal tillfällen; när de svenska tidningarna rapporterade om den tyska judeförföljelsen och köpbojkotten med början mars 1933 förvägrades han att ställa en interpellation i riksdagen.  Hans fråga gällde huruvida regeringen skulle göra något för Tysklands förföljda judiska forskare och konstnärer och ge dem asyl i Sverige. Omröstningen i riksdagen 1933 resulterade i att Nerman förvägrades begära interpellationen, vilket väckte stor debatt.

Under andra världskriget gav han ut den antinazistiska tidningen Trots allt! Tidningen utgavs 1939–1945, men flera nummer beslagtogs av censuren.  Ture Nerman har fått en liten gata uppkallad efter sig på Kungsholmen i Stockholm,  Ture Nermans gränd. I den norska staden Bergen finns sedan 1964 Ture Nermans vei. 

8. För mer information

Detta avsnitt är att betrakta som ett urval av litteratur, radio- och filminslag, forskning, undervisningsmaterial, hemsidor etc angående relationen mellan Sverige och Norge under andra världskriget. Avsnittet är under uppbyggnad och tips på mer material välkomnas och kan sändas till mats@svensknorskafonden.org.

Studier och forskning

Sommaren 2017 fick Linus Karlsson (Göteborgs universitet) och Kurt Henrik Dalmo (Universitetet i Tromsø) i uppdrag av Svensk-norska samarbetsfonden att kartlägga (inventera och klassificera) den litteratur som sedan 1991 publicerats avseende svensk-norska relationer under andra världskriget.

Utgångspunkten för inventeringen var antologin Broderfolk i ufredstid (red. Stig Ekman och Ole Kristian Grimnes), som publicerades 1991. Den boken är i nuläget det senaste verk där forskningsrön kring de svensk-norska relationerna under kriget samlats i bredare perspektiv och med flera olika teman.

Kartläggningen syfte är att 1) peka ut områden i boken Borderfolk i ufredstid som kräver uppgradering/fördjupning utifrån resultaten av inventeringen av senare forskningsrön, 2) undersöka vad som skett på de områden som inte täcktes in antologin 1991, men som den identifierade som viktiga framtida forskningsområden, 3) utröna vilka områden som fortsatt framstår som «vita fläckar» eller områden där det fortsatt finns motstridiga uppfattningar.

Bifogade pdf-filer omfattar dels  slutrapporten utan bilagor gällande arkivöversikt och litteraturöversikt, dessa bifogas som separata dokument, dels en sammanfattning av rapporten. Materialet är från februari 2018.

Litteratur

Vad gäller mer övergripande material om ”polistrupperna” kan framför allt tre böcker/skrifter framhållas: Skandinaviskt mellanspel av Harry Söderman från 1945, skriften den De norske polititroppene i Sverige 1943-1945 av norska Forsvarsdepartementets presse- og informasjonsavdeling från 1883 och Den glömda armén av Anders Johansson från 2005.Härutöver finns enskilda biografier och mer specifik litteratur. Några är listade i nedan bifogad sammanställning ”Litteratur mm…” Södermans bok finns i nytryck och kan besällas från Norsk veteranmuseum, se web-adress längre ner. Skriften från 1983 finns att ladda ner nedan. Texterna i skriften från 1983 är författade av kommandörkapten Kåre Berg som var norsk försvarsattaché i Stockholm och som var initivtagare till att det restes en minnessten i Stockholm samma år samt att det avhölls en utställning på Armémuseet. För mer information om Kåre Berg, se avsnittet Minnesstenen.

Anders Johanssons har författat en bokserie med tre fristående böcker som handlar om de svensk-norska relationer under andra världskriget: Den glömda armén (2005), De glömda agenterna (2010) och De glömda blockbrytarna (2016). Böckerna finns på både svenska och norska. Tillsamans med  Mats Wallenius har Anders Johansson också författat boken Norges tack – svek, samverkan och solidariet över Kölen 1940-1945. Boken är utgiven av Svensk-norska samarbetsfonden (2016). På www.norgestack.se – E-bok/film finns två av dessa tillgängliga som e-böcker.

Bifogad pdf-fil är en förteckningen som i stort sett är begränsad till material som direkt eller indirekt berör bilaterala/svensk-norska relationer under andra världskriget. Det gäller material om händelser, företeelser och personer inom detta tema. Den är sammanställd under hösten 2017.

De norske polititroppene i Sverige 1943-1945 v2.pdf (7.6 MB)

Nedan pdf-fil är en förteckningen som i stort sett är begränsad till material som direkt eller indirekt berör bilaterala/svensk-norska relationer under andra världskriget. Det gäller material om händelser, företeelser och personer inom detta tema. Den är sammanställd under hösten 2017.

Litteratur mm om sv-no under kriget – hösten 2017.pdf (449 KB)

Radioinslag

Operation Sepals. Handlar om ett spektakulärt samarbete i andra världskrigets slutskede mellan Sverige, Norge, Storbritannien och USA med syfte att stödja den norska motståndsrörelsens återtagande av hemlandet och att motverka ett ökat sovjetiskt intresse för Norden. Sveriges Radio Play, P3 Dokumentär (2011).

Norska krigsöden i Sveriges Radios arkiv. Under den rubriken presenteras en samling unika inspelningar ur radioarkivet med norska flyktingar och motståndsmän i Sverige 1940-45. Här finns också Göran Elgemyrs program om de norska XU-agenternas spionage i det tyskockuperade Norge.

Film

Dokumentärfilmen ”Polititroppene”  (2015) finns att se på NRK-Play. Den är i två avsnitt om vardera 60 minuter.

En nedkortad svensk version i ett avsnitt finns också tillgänglig på sidan E-bok/film.

SVT-play finns en film om Harry Söderman (”Revolver-Harry”). Den kan endast ses i Sverige och finns för visning till den 31 december 2018.

Norsk veteranmuseum

I Furudals Bruk, ca 40 km norr om Rättvik,  finns ett museum som baseras på  de norska polistruppernas historia 1943-45. För mer information se www.norskveteranmuseum.se