Hoppa till innehåll

Mauritzbergs Slott

DISPOSITION

  1. Ett slott med lång historia
  2. Åren 1943-1945
  3. Om minnesstenen på Mauritzbergs slott
  4. Invigningen 2018
  5. Seminarium 2018
  6. Material om Mauritzberg

1. ETT SLOTT MED LÅNG HISTORIA

Mauritzbergs slott ligger vid Bråviken i Östergötland, ca 35 km från Norrköping. Slottet omnämns i olika historieböcker redan på 1500-talet och har sedan dess haft skiftande öden under en lång rad ägare. Det eldhärjades  av ryska trupper år 1719, men byggdes snabbt upp på nytt av greve Claes Ekeblad. Med den ursprungliga exteriören varsamt bevarad är det i dag ett modernt konferens- och golfhotell.

Innan dagens verksamhet påbörjades har slottet sedan 1940-talet varit hushållsskola, semesterhem för Luxors personal och behandlingshem. Härtill har det varit ett träningsläger för norska soldater under andra världskrigets senare hälft, åren 1943 – 1945.

Även om den norska militära verksamheten på Mauritzberg endast var under tre år, vilket är en mycket kort tidsperiod i slottets långa historia, så är de tre åren samtidigt mycket viktiga för Norge under andra världskriget. Med anledning av att det 2018 var 75 års sedan den militära verksamheten påbörjades på Mauritzberg restes en minnessten. Den är inte endast en viktig pusselbit i slottets historia, utan även i den norska och svensk-norska krigshistorien.

För mer information om slottet och dess historia, se www.mauritzberg.se

2. MILITÄR MÖNSTRING GENOM ”HÄLSOLÄGER” 1943

Förste norske officeren på plats vid Mauritzberg var Hans Ebbing, som medverkade i den norska motståndsledaren och överläkaren Carl Sembs mönstring av flyktingar i så kallade ”hälsoläger” i Sverige.

Förteckning över de orter där det förekom träningsläger för ”polistrupperna”. På några orter hade det innan dess varit ”hälsoläger”. Kartan är från skriften De norske polititroppene i Sverige 1943-1945.

Det var en ”civil” täckmantel för att militärt bedöma den växande skaran värnpliktiga män från det ockuperade Norge. Totalt organiserades ett 40-tal hälsoläger med c:a 8 300 deltagare. Ebbing var chef för tre av lägren, inklusive det sista som var förlagt till Mauritzberg oktober-november 1943.

 I upplägget ingick att vaccinera norrmännen, vilket motiverade de svenska medicinal- och socialstyrelserna att stödja projektet eftersom det ansågs främja god hälsa bland flyktingarna.

 En rad norska yrkesofficerare inkallades som chefer för ”hälsolägren” och fick därvid god kännedom om flyktingarnas stridsduglighet, vilket var till stor nytta då dessa officerare senare placerades på nyckelposter inom ”polistrupperna”- det som blev den norska armén i Sverige under åren 1943 – 1945.

UPPTAKTEN TILL MILITÄR UTBILDNING

Kort tid efter upptakten med ”hälsoläger” startade vid Johannesbergs slott i Gottröra (nära Arlanda) i juli 1943 utbildning av en tungt beväpnad polisstyrka. Initiativtagare var den svenske docenten Harry Söderman, även kallad ”Revolver-Harry”, grundare och chef för Statens kriminaltekniska anstalt. Han fick tidigt stöd av den norske militärattachén överste Ole Berg, chef för Legationens militärkontor i Stockholm. Dåtidens Legation kan jämföras med nuvarande ambassad.

Polisstyrkan var tänkt att ersätta Quislingregimens nazistiska poliskår då ockupationen upphörde. Harry Söderman skriver i sin bok Skandinaviskt mellanspel som utkom strax efter kriget att Semb förmodligen såg sina läger som begynnelsen till en hemlig norsk armé i Sverige.

Hösten 1943 inledde Harry Söderman, Carl Semb och de norska överstarna Ole Berg och Olaf Helset att rusta en större styrka under täckmanteln ”polistrupper”. De utrustades med svenska vapen och svensk utrustning, som fordon, uniformer, hjälmar etc. Militär verksamhet skedde vid närmare 20-talet förläggningar runt om i Sverige, där Mauritzberg var en av dessa. Soldaterna organiserades i bataljoner som sammanfördes i tre brigader vid inmarschen i Norge i maj 1945. Då bestod armén av över 15.000 norrmän.

BENÄMNINGEN ”POLISTRUPPERNA”

På ett tidigt stadium fann Harry Söderman en allierad i Tage Erlander, då statssekreterare i inrikesdepartementet, där statsrådet Gustav Möller hade högsta politiska ansvaret för inte bara svensk polis – inklusive Säpo – utan också flyktingfrågor. Begreppet ”polistrupperna” var ingen slump; det var dels en täckmantel för i praktiken militärt infanteri, dels en ”vilseledande manöver” att försöka lura tyska spioner i Sverige (vilket var förgäves). Det viktigaste syftet var framför allt att placera de norska ”poliserna” under den svenske ”polisministern” Möller, som var en riskbenägen och varm Norgevän, och inte under den betydligt försiktigare försvarsministern Per Edvin Sköld.

Dåvarande statssekreterare Tage Erlander (till vänster) i samtal med den norska översten och militärattachén Ole Berg. Bilden är från generalrepetitionen i Järvsö i april 1945 och finns i skriften De norske polititroppene i Sverige 1943-1945.

Tage Erlander, sedermera statsminister 1946 – 1969, som från första stund var engagerad i rustningen av den norska armén på svenskt territorium 1943–1945, skriver så här i sina memoarer:

”Med stor skicklighet och målmedvetenhet, man kan lugnt säga hänsynslöshet, byggde den norska ledningen under den blivande norske överbefälhavaren general Berg upp en norsk militärtrupp i det neutrala Sverige. Det var en utomordentligt märklig sak.”

MILITÄR SAMVERKAN

Varken Söderman eller Semb hade militär bakgrund. Snart nog uppstod därför samförstånd och samverkan mellan den norska militära ledningen vid Legationen, officerarna Berg och Helset, och höga officerare vid den svenska försvarsstaben, främst C.A. Ehrensvärd och Nils Swedlund. De ställde svenska officerare till norrmännens förfogande som experter och instruktörer i de norska förläggningarna och som följde brigaderna tillbaka till Norge.

En stor fältmanöver ägde rum i Dalarna i december 1944 med nuvarande kungens far, arvprins Gustaf Adolf, som högste övningsledare. Manövern avslöjade brister på kompetent norskt befäl, varför svenska försvarsstaben startade en utökad befälsutbildning med än fler svenska officerare som instruktörer. Inför hemmarschen till Norge organiserades i april 1945 en större övning, en generalrepetition, denna gång i Hälsingland. På nytt var arvprins Gustaf Adolf på plats, liksom bland andra statsrådet Gustav Möller.

INSATSEN I NORDNORGE 1944-45

Flera månader före Hälsingemanövern – medan världskriget ännu pågick – blev på nyåret 1945 c:a 1 700 soldater ur ”polistrupperna” avdelade för insats i Nordnorge. Där hade sovjetiska Röda armén tvingat tyska Wehrmacht (Försvarsmakten) på reträtt, vars trupper då de drog sig tillbaka brutalt praktiserade den brända jordens taktik. I det vakuum som uppstod mellan ryska och tyska trupper ville den norska ledningen i London etablera militär närvaro. Då kom trupperna i Sverige väl till pass. Norska soldater ryckte in från Karesuando landvägen genom ”finska kilen”. Andra förband flögs in till Kirkenes i amerikanska militärplan från den svenska flygflottiljen vid Luleå. Så dags var täckmanteln ”polistrupper” definitivt förbrukad.

Byn Kirkenes var en av många byar i Nordnorge som blev totalförstörd av tyska armén vid deras återtåg från Sovjet. Bild Norska riksarkivet.

INMARSCHEN I NORGE I MAJ 1945

Efter den tyska kapitulationen i maj 1945 ryckte de tre brigaderna in från Sverige till Oslo, Trondheim och Narvik för att därifrån värna norsk suveränitet och säkra fred och ordning i hela Norge. De besatte militära centra som t.ex. Akerhus fästning. De övervakade numerärt överlägsna tyska trupper inför deras avväpning och hemtransport. De deltog i militära operationer för att spåra, fängsla och avrätta krigsförbrytare och quislingar, bland annat den norska Gestapo-agenten Henry Rinnan. När den dödsdömde landsförrädaren Vidkun Quisling avrättades bestod exekutionsplutonen av ”polissoldater” utbildade i Sverige. De säkrade också Oslos flygplats Fornebu för att åter kunna öppnas för civilt flyg.

Polistrupperna från Sverige marscherar in i Trondheim den 9 maj 1945 i moderna svenska uniformer och hjälmar. Bild från Willhelm Pirros arkiv

MAURITZBERG 1943-1945

Vad som pågick på Mauritzberg har inte utforskats lika djupgående som ”polistruppernas” träning vid t.ex. Johannesberg i Uppland, Öreryd i Småland, Färna i Västmanland och Furudal i Dalarna. Det är därför hög tid att lyfta fram även Mauritzbergs slott och dess betydelse i Norges krigs- och ockupationshistoria. En central person i det sammanhanget är den norske marinattachén i Stockholm under merparten av krigsåren, Hans Peder Henriksen, även kallad ”Jern-Henrik”

Kommendörkapten Henriksen började redan tidigt på hösten 1943 arbeta för att norska fiskare och sjömän som flytt till Sverige skulle utbildas till marinsoldater och kustartillerister. Efter en tid fick han uppbackning av sin jämlike Harry Söderman, som medverkade till att just Mauritzberg organiserades för detta ändamål. På nytt användes en passande täckmantel inom ramen för ”polistrupperna” – de som utbildades på Mauritzberg kallades för ”hamnpoliser”. Av de 20-talet förläggningar där det förekom utbildning av ”polistrupperna” var Mauritzberg det enda där det förekom utbildning av ”hamnpoliser”. Det gjorde Mauritzberg till ett unikt träningsläger. Harry Söderman skriver också i sin bok skandinaviskt mellanspel att ”Mauritzberg blev kanske vår nättaste och prydligaste förläggning”. Enligt honom framstod slottet som ett ”örnnäste”.

Förläggningen på Mauritzberg var – i likhet med andra förläggningar för polistrupperna – som ett eget samhälle. Där fanns, förutom sovbaracker och matsalar, exempelvis tandläkare, sjukstuga, badstuga, film- och teaterlokal och tvättstuga. Härutöver givetvis magasin, verkstäder etc. Inom förläggningen utgavs också en egen tidning som hade namnet Hoj.  Det fanns också en egen musikorkester som kallades H.P orkestern (H P stod för hamnpoliserna). Den blev sedermera Kystartilleriets orkester som bl.a. medverkade i NRK efter kriget.

Bild på lägertidningen Hoj som utgavs på Mauritzberg 1944-1945. Illustratör för tidningen var Erlend Grøstad som också har gjort illustrationen till vänster, vilken är en detalj från ett diplom som han gjorde. Bild nedan till vänster Anders Johansson i samtal med Erlend om tiden på Mauritzberg, där Erlend var från juli 1944 – februari 1945. Bilden är tagen i mars 2018. Erlend dog en månad senare vid en ålder av 95 år. Med hjälp av hans dotter Ellen Grøstad Barstad har bilder och illustrationer kunnat publiceras på denna hemsida. Bild Mats Wallenius.

FRÅN SJÖMANSKAP TILL RADIO- OCH SIGNALISTUTBILDNING

Då rustningen av ”hamnpoliserna” kom i gång våren 1944 fick den raskt upp tempot och flera olika utbildningar startades från sjömanskap till radio- och signalistutbildning. En grundkurs omfattade tre månader med 250–300 man i varje. Samverkan behövdes dock med andra norska förläggningar längre norrut i Sverige eftersom skjutövningar tilläts endast i de läger där svenska regeringen medgav dylika som till exempel Färna i Västmanland, Älgberget i Dalarna och Mälsåker i Sörmland.

Svenska officerare ställde upp som instruktörer i olika sammanhang och till exempel utbildades norska befäl vid marinpolisen i Stockholm. Dokument visar att svenska försvarsstaben var införstådd med mål och medel i rustningen på Mauritzberg. Försvarsstabschefen överste Nils Swedlund, kallad ”Stora mullret”, godkände personligen rekvisitioner av material.

Tack vare Harry Söderman och svenska marinen anskaffades efterhand en egen flotta, alltifrån rodd- och fiskebåtar till segelfartyget Boulette. På en holme strax utanför slottet byggdes ett ”kustfort” i skala ett till tio för att underlätta realistiska övningar.

BEHOVET AV ”HAMNPOLISER”

Det speciella med Mauritzberg var utbildningen av radiotelegrafister och radiopersonal samt navigatörer och radartekniker. Här tränades sådan personal för både polistruppernas staber i Sverige och för marinen och kustartilleriet i Storbritannien. Radiopersonal från Mauritzberg deltog t.ex. även i insatsen i Finnmark.

Behovet av marinsoldater var stort då Norge under kriget byggde upp en egen marin med baser i Storbritannien. Behovet av kustartillerister hade en bakgrund i de omfattande befästningsverk Hitler lät bygga längs Norges långa kust eftersom han fruktade en allierad invasion över Nordsjön och Norska havet. Vid en tysk kapitulation var det nödvändigt att ha utbildad personal att besätta dessa kustfästningar.

Ett annat behov gällde radiofolk för den norska handelsflottan, en av världens största under kriget och som gjorde att den norska exilregeringen var mycket välbärgad de första ockupationsåren. Denna flotta hade en direkt betydelse för de allierades krigsansträngningar eftersom den fraktade både vapen från USA till Europa och amerikanska soldater över Atlanten. Men handelsflottan och dess personal drabbades efterhand mycket hårt av kriget till sjöss vilket skapade efterfrågan på ”hamnpoliser” från Mauritzberg, alltså radiotelegrafister och signalister.

Sommaren 1944 organiserades en stor amerikansk luftbro av norska rekryter från Sverige till Storbritannien, parallellt med rustningen av ”polistrupper”. Flera hundra norrmän hämtades då från just Mauritzberg; uppgiften om antalet varierar från 369 man till c:a 600 man. Enligt norska försvaret utbildades 1 334 personer vid Mauritzberg under krigets elva sista månader, fram till freden i maj 1945.

STÖRRE UPPRUSTNING MOT SLUTET

En av dem som flögs över till Storbritannien var August Konow, som efter motståndsarbete i hemlandet skidade över gränsen till norra Värmland så sent som i januari 1945. Strax före krigsslutet bordade han ett flygplan på Bromma i Stockholm. Även Konow återvände efter kriget till Sverige och var under många år rederiet Transatlantics linjechef för Väst-Afrika.

Innan August Konow packade ihop på Mauritzberg fick han uppleva kulmen på den norska rustningen vid slottet vid Bråviken, och även pröva på att skjuta med 40 mm artillerikanoner:  «En vakker dag i april (1945) rullet plutselig en kolonne kjøretøyer inn på slottsgården med to Bofors-kanoner, to andre store kanoner av klassisk modell med löpet pekende opp i 45 graders vinkel, og to mindre panserevernkanoner. Ifølge ryktene etterpå var det Tage Erlander (då statssekreterare i socialdepartementet och senare statsminister) som var sponsor for denne storslåtte donasjonen som også omfattet svenske befal som instruktører.»

INRISTNINGARNA I SLOTTETS PANNRUM

I slottets pannrum upptäcktes 2017 inskriptioner på rummets väggar. Det var olika inristningar med namn, datum, orter, registreringsnummer etc.  De var gjorda av norska soldater som vistats på Mauritzberg 1944 – 1945. Efter en närmare eftersökning på bland annat riksarkivet och material från Socialstyrelsens Utlänningskommission (SUK) från krigsåren, så kunde några inristningar spåras till fullständiga namn, hemort, födelsedata och familjeförhållanden.

En av dessa var «8814 Egil» som visade sig vara Egil Magnussen och bosatt i Linköping, ca 70 km från Mauritzberg. Han flydde som 17-åring tillsammans med sin mor och yngre bror från Idd utanför Halden den 12 april 1940. Under åren fram till 1944 arbetade han bland annat på jordbruk och gick en elektrikerkurs. Under våren 1944 blev han inkallad till «polistrupperna» och gick en tre månaders kurs som radiosignalist på Mauritzberg. Därefter var han på andra träningsläger.  Den 10 maj 1945 var han med i staben för den bataljon som marscherade in i Oslo. Den 11 juni 2018 deltog han vid ceremonin för minnesstenen på Mauritzbergs slott. Då 94 år gammal.

SLOTTETS ÄGARE UNDER DE ”NORSKA ÅREN”

Notis Svenska Dagbladet den 12 oktober 1943.

Svenska Dagbladet skrev den 18 mars 1943 i notisen ”Mauritzberg byter ägare” att det var godsägare John (Johan) Severin Eriksson i Norrköping och kapten Rolf Rudolfsson Ahlsell som var de nya ägarna. De fick lagfart den 7 april 1943. Rolf var reservofficer i Flygvapnet. Hans far, Ludvig Rudolf Ahlsell, ägde slottet 1921 – 1924. Rent formellt var det inte Rolf som var medägare, utan hans fru Maud Helena Ahlsell (född Dicksson). De hyrde ut slottet till den norska staten/legationen i Stockholm från den 15 oktober 1943. Under perioden april – oktober 1943 var det pensionat.

Notis Svenska Dagbladet den 12 oktober 1943.

I både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter den 3 januari 1946 framgår det att John Eriksson och Maud Ahlsell skulle instämma Norska legationen till Bråbygdens häradsrätt med krav på 50.000 kr för obetald hyra, försämring av fastigheterna, rengöring och städning etc. Norska legationen svarade dock med genstämning enligt Dagens Nyheter den 8 januari 1946. Dagen före, den 7 januari 1946, behandlades målet av häradsrätten. Enligt Norrköpings Tidningar (NT) samma datum sköts målet upp i fyra veckor för eventuell förlikning. Det står inget mer om detta i NT dagarna runt den 4 februari 1946. Sannolikt blev det en förlikning.

Slottet köps av Lars Harald Holstenson den 31 juli 1947, med lagfart 19 november 1947.

Makarna Ahlsell skilde sig 1963. John Eriksson dog 1967 och Rolf Ahlsell 1978.

3. om den norska minnesstenen på mauritzbergs slott

Stenen avtäcktes den 11 juni 2018 som en 75 årsmarkering av att satsningen med ”polistrupperna” började i Sverige 1943 och att den militära verksamheten startade samma år med ”hälsoläger” på Mauritzberg, vilket senare blev träningslägret av ”hamnpoliser”. Detta beskrivs närmare i avsnittet ”Åren 1943 – 1945” och ljudfilen till vänster.

Initiativtagare till att minnesstenen restes var Svensk-norska samarbetsfonden.  Under arbetet deltog även Kgl. Norska konsulatet i Norrköping.

På stenen är det inhugget följande text: Norge takker for militær hjelp på Mauritzberg 1943-1945. Stenen överlämnades på Norges vägnar av försvarsattaché överste Øystein Limoseth, vid Kgl. Norska ambassaden i Stockholm. Den mottogs av Axel Wernhoff, Sveriges ambassadör i Oslo.

Klicka på ovan ljudfil för att lyssna på en sammanfattning av bakgrunden till minnesstenen. 

Strax innan den lilla bron till slottet, på vänster sida, står det en informationsskylt om stenen. På skylten finns också en QR-kod som är kopplad till en ljudfil för mer information.

Kättingen på stenen är från K/S Norge

På minnesstenen hänger en kätting som kommer från det norska kungaskeppet Norge. Det är den norska kungens fartyg som skänktes till kung Haakon VII av det norska folket 1947 inför hans 75-års dag. Det döptes till Norge och sjösattes 1948. Fartyget utsattes för en brand 1985 och blev renoverat samt åter satt i bruk året därpå. Det används fortfarande av den Kungliga familjen med manskap från norska sjöförsvaret.

Innan fartyget köptes till kung Haakon var det i brittiskt ägo och dess namn var då Philante. Under andra världskriget användes det av brittiska marinen som bland annat eskortfartyg och lasarettfartyg.

Kättingen symboliserar sammanhållning mellan två fästen, mellan Sverige och Norge. Den är en gåva från norska marinmuseet i Horten.

Bidragsgivare

Resningen av minnesstenen kunde möjliggöras med hjälp och ekonomiskt stöd från Kgl. Norska ambassaden i Stockholm, Kgl. Norska konsulatet i Norrköping, Det Norske Samfund och Svensk-norska samarbetsfonden samt finansmannen Björn Savén och slottsägarinnan Liisa Lipsanen. Härutöver utförde Dicki Sörensen och Göran Johansson stora insatser med det praktiska arbetet med stenen.

Bild på informationsskylten för minnesstenen. Foto Juha Lipsanen. Till höger en bild på ”polistruppernas” märke med monogrammet för Haakon VII, Norges kung 1905 – 1957. Med kättingen på minnesstenen finns även en koppling till kung Haakon VII eftersom den kommer ursprungligen från hans kungaskepp K/S Norge. Monogrammet pryder informationsskylten högst upp.

4. INVIGNINGEN DEN 11 JUNI 2018

Ovan en kort film från invigningen den 11 juni 2018.

Intervju med författaren Anders Johansson om verksamheten på Mauritzberg 1943-1945. Intervjun är gjord av Titti Elm och sändes i Sveriges Radio den 11 juni 2018. 

5. Seminariet Naboskap i ufredstid

I anslutning till invigningen av den norska minnesstenen på Mauritzberg den 11 juni 2018 avhölls ett seminarium. Det hade rubriken Naboskap ufredstid. Moderator för seminariet var Mats Wallenius, Svensk-norska samarbetsfonden.

Illustrationen med de två händerna användes av ”Grenseforeningen” mellan Kongsvinger och Charlottenberg. Den existerade 1947 – 1977 och bestod av personer som hjälpte folk att fly från Norge till Sverige under krigsåren. Konstnären okänd.

Inledning

Seminariet öppnades av Liisa Lipsanen. ägaren av av Mauritzbergs slott, som lyfte fram betydelsen av att vårda ett slotts historia och föra den vidare till nästa ägare. Därefter höll Reidar Svedahl, kommunalråd i Norrköping, ett tal om betydelsen av att inte glömma andra världskriget. Hans far var norsk soldat som stred i Norge 1940.

För nedladdning:
Lisa Lipsanens välkomsttal. 

MILITÄR SVENSK-NORSK SAMVERKAN 1943-1945

För att få en bakgrund till invigningen av den norska minnesstenen på Mauritzberg höll författaren Anders Johansson ett anförande kring rubriken Utbildningen av den norska armén i Sverige och Mauritzbergs slott i den svensk-norska krigshistorien 1943 – 1945. Armén kallades för ”polistrupperna” och 2018 var det 75-år sedan den mycket speciella och bortglömda satsningen påbörjades. För mer information om ”polistrupperna” se avsnittet Åren 1943-1945.

Som en avlutning på föredraget intervjuade Anders 94-årige Egil Magnussen som ingick i ”polistrupperna” och vistades på Mauritzberg våren 1944. Att han var på Mauritzberg framkom när hans inristning ”8814 Egil” upptäcktes i slottets pannrum 2017. Egil flydde som 17-åring tillsammans med sin mor och yngre bror från Idd utanför Halden den 12 april 1940. Under åren fram till 1944 arbetade han bland annat på jordbruk och gick en elektrikerkurs. Under våren 1944 blev han inkallad till «polistrupperna» och gick en tre månaders kurs som radiosignalist på Mauritzberg. Därefter var han på andra träningsläger.  Den 10 maj 1945 var ha med i den bataljon som marscherade in i Oslo.

Anders Johansson intervjuar Egil Magnussen. Vid sidan av honom hans son Jonny

FLYKTEN FRÅN KRIGETS NORGE TILL SVERIGE

Förutom den norska militära verksamheten på Mauritzbergs slott 1943 – 1945 behandlade seminariet även andra delar kring svensk-norska händelser under krigsåren. Bland annat uppmärksammades att Sverige blev en fristad för ca 1300 judar som flydde från Norge till exempelvis Norrköping. Många av de judar som flydde till Norrköping kom från Trondheim. Två städer som sedan 1946/47 är vänorter. Förmer information om de norska flyktingarna till Sverige, läs här…

Fortfarande finns tidsvitten som kan berätta om flykten från Trondheim och tiden i Norrköping. Det har författaren Birgit H Rimstad lyft fram i sin bok Unge tidsvitner – Jødiske barn og unge på flukt fra det norske Holocaust (utkom 2016). Av de 14 tidsvittnen som intervjuas i boken kom fyra till Norrköping under kriget. Två av dessa kom från Trondheim; Evelyn Bøe Kahn (född 1938) och Liv Isaksen Bakken (född 1932) och båda bodde i Norrköping  från 1942 och fram till freden i maj 1945. Evelyns pappa var också ”polissoldat” på Mauritzberg under krigsåren. I samband med seminariet berättade Evelyn Bøe om flykten som 4-åring och hennes tid i Norrköping under åren 1942 – 1945 samt sommaren på Mauritzberg 1944.

Som en bakgrund till Evelyns och hennes föräldrars flykt gav Birgit H. Rimstad en introduktion kring judarnas situation i Norge under andra världskriget, med fokus på förhållandena i Trondheim och kopplingarna till Norrköping. Detta kompletterades med ett inlägg av författaren Johan Perwe som bland annat har skrivit boken Mörkläggning – nazismen och motståndet i Norrköping 1933 – 1945 (utkom 2016). Johan är uppväxt i Norrköping och vid sidan av sitt författarskap arbetar han som pressansvarig vid myndigheten Forum för levande historia i Stockholm. Under seminariet skedde ett samtal mellan Evelyn och Johan där hon kommenterade bilder från sitt fotoalbum från åren i Norrköping och vistelsen på Mauritzberg.

Andra som flydde till Sverige var krigsfångar, många från Östeuropa som fångatagits av Nazi-Tyskland, och som tvingades bygga vägar, järnvägar, flygplatser m.m. i Norge. En av dessa var norrköpingsbon Bitte Sundins far Tadeusz Zbozi. Han flydde som 26 åring 1942 från Norge till Sverige. Vid seminariet redovisade Bitte Sundin sina efterforskningar kring sin fars flykt och tiden därefter i Sverige.

GREVE FOLKE BERNADOTTE OCH HANS BORTGLÖMDA INSATS

Vid freden i maj 1945 var det kvar ca 90 000 krigsfångar i Norge. Som representant för Röda korset fick greve Folke Bernadotte uppdraget att ordna med deras hemresor i ett krigs sargat Europa. Detta var en mycket stor och svår uppgift som har hamnat i skymundan. Kring detta berättade Anders Johansson utifrån rubriken Greve Folke Bernadottes insatser för Norge under andra världskriget – mycket mer än de vita bussarna. För mer information om de vita bussarna, läs här

Greve Folke Bernadotte (till vänster i bild) tillsammans med Norges kronprins Olav gör honnör för det norska folket från Slottsbalkongen i Oslo den 17 maj 1945.

Anders började med att berätta om en unik bild från en speciell dag och plats. Bilden visar den svenska greven Folke Bernadotte som tillsammans med Norges kronprins Olav står på Slottsbalkongen i Oslo och gör honnör för det norska folket den 17 maj 1945. Det är första gången på fem år som Norge återigen kunde fira sin nationaldag.  Bilden publicerades i norska Dagbladet dagen därpå. Sedan har den även publicerats 1985 i minnesalbumet Vår kamp er kronet med seier! och 2016 i boken Norges tack – svek, samverkan och solidaritet över Kölen 1940-1945. Till höger om kronprinsen står Bjarne Øen, chef i London för militära samarbetet med hjemmefronten och som flera gånger besökte Sverige för att bl.a. resa in i Norge under ockupationen.

Utdrag från artikel i Svenska Dagbladet den 17 maj 1945.

I samband med föredraget spelades upp en unik radiointervju med Folke Bernadotte som Sven Jarring gjorde den 19 maj 1945 på Fornebu, Oslos flygplats. Då var Bernadotte på väg hem efter att bland annat ha deltagit i 17-majfirandet och haft möten om sitt uppdrag med krigsfångarna.

Efter kriget utsågs Folke Bernadotte till FN:s första fredsmäklare 1948. Samma år mödades han i Israel, det vill säga för 70-år sedan 2018. Detta uppmärksammades även av Anders Johansson genom att kommentera det sista brev som Folke Bernadotte skrev. Brevet var ett svar på en vädjan från en ensam 68-årig kvinna, Maria J. Helsingius, från ett läger för ”displaced persons” i det krigshärjade Tyskland. Hon var en bland ca 850 000 vinddrivna människor som hölls i läger av de allierade myndigheterna i interneringsläger.

I Jerusalem den 17 september 1948, dikterade Folke Bernadotte till sin sekreterare ett svar till Maria J. Helsingius. Han uttryckte sin medkänsla med alla de människor som fortsatt hölls kvar i läger tre år efter krigsslutet, och upplyste om att USA lovat bevilja inresa för 205 000 människor ur de s.k. DP-lägren.

Även om Folke Bernadotte hade fullt upp med att försöka lösa ”the Palestinian situation” så skulle han inom kort resa till Paris för FN:s generalförsamling. I sitt brev skriver han bland annat: ”I hope that I – – – will have an opportunity to talk to some leading people in this organisation and organisations specially working for the DPs”. Han hoppades alltså få möjlighet att göra en insats för europeiska krigsoffer inför den nya världsorganisationen. Detta svar till Maria J. Helsingius blev Folke Bernadottes allra sista brev innan han mördades just denna dag, den 17 september för 70 år sedan.

Seminariet avslutades av greve Bertil Bernadotte, son till Folke Bernadotte, som kommenterade en artikel som hans far skrev i en bortglömd bok från 1945. Den okända, men mycket intressanta boken heter i den svenska upplagan Grannar emellan och den norska har titeln Frändefolk. Boken är sammanställd av Bertil Kugelberg och Joakim Ihlen. Båda två var starkt engagerade i Svenska Norgehjälpen och för ett fritt Norge. De blev också efter kriget tongivande personer i Svensk-norska samarbetsfonden. Bertil Bernadotte framhöll avslutningsvis vikten av inte glömma de humanitära insatser som gjordes 1945 och att de lever vidare för att inspirera kommande generationer i framtida kriser.

Greve Bertil Bernadotte.
För nedladdning: Bertil Bernadottes tal. 

Om flykten från Trondheim och Norrköping som en fristad

På kvällen samma dag hölls ett seminarium på Grand Hotel i Norrköping. Det hade rubriken Om flykten från Trondheim och Norrköping som en fristad för norska judar under andra världskriget. Det var till vissa delar en repris på tidigare seminariedel på Mauritzberg, men nu även med ytterligare två tidsvittnen genom Liv Isaksen Bakken och Harriet Isaksen Borg som båda också är födda i Trondheim och bodde i Norrköping under krigsåren 1942 – 1945. Tillsammans med Evelyn Bøe hade de ett samtal under ledning av Johan Perwe. De samtalade om tiden i Norrköping och judarnas situation i Norge då som nu. Arrangemanget öppnades av Norges konsul i Norrköping, Håkan Walldén.

Bild från arrangemanget på Grand Hotel i Norrköping. Från vänster Johan Perwe, Evelyn Bøe, Liv Isaksen Bakken och Harriet Isaksen Borg och Birgit H. Rimstad. Bild Mats Wallenius.

Bidragsgivare och arrangörer

Seminariet på Mauritzberg samt arrangemanget i Norrköping kunde möjliggöras med ekonomiskt stöd från Kgl. Norska ambassaden i Stockholm, Det Norske Samfund, Stiftelsen Fritt Ord, Clara Lachmanns stiftelse, Letterstedtska föreningen och Norrköpings kommun samt arrangörerna.

Arrangörer var Svensk-norska samarbetsfonden, Voksenåsen – senter for svenk-norsk samarbeid i Oslo, Kgl. Norska konsulatet i Norrköping, Mauritzbergs slott och Föreningen Norden i Norrköping

6. Mer Information

Framtagandet av dokumentation kring verksamheten på Mauritzbergs slott under åren 1943-1945 har gjorts av Anders Johansson och Mats Wallenius. Tillsammans har de författat boken Norges tack – Svek, samverkan och solidaritet över Kölen 1940 – 1945.

Anders Johansson har även författat böckerna Den glömda armén (2005), De glömda agenterna (2010) och De glömda blockbrytarna (2016), vilka alla tre handlar om svensk-norska relationer under andra världskriget. De tre böckerna finns utgivna på både svenska och norska. Boken Den glömda armén finns också som e-bok för gratis nedladdning.

Förutom boken Den glömda armén finns det ganska lite dokumentation om verksamheten på Mauritzberg 1943-1945 och ”hamnpoliserna”. Mer studier & forskning kring det temat välkomnas. Den samlade information som finns i direkt anknytning till krigsåren är en artikel i skriften Batterisalven – Kystartilleristernes egen avis – nr 8-9 utgiven oktober-november 1946. I den finns en längre läsvärd artikel av major Hans Solli, som var chefsinstruktör på Mauritzberg.

Vidare finns ett avsnitt om Mauritzberg i Harry Södermans bok Skandinaviskt mellanspel från 1945. Det finns även ett avsnitt om ”hamnpoliserna” och verksamheten på Mauritzberg i skriften De norske polititroppene i Sverige 1943-1945 som utkom 1983.

I övrigt har material huvudsakligen tagis fram från riksarkiven i Sverige och Norge samt Kgl. Krigsarkviet i Stockholm. För letande i de arkiven  riktas ett särskilt tack till Elisabeth Selmer, Paul Heisholt, Lars Hallberg och Per Clason. Ett tack även till Per Iko för letande i tidningsarkiv.